Mitt förhållande till politiken har sin grund i 1968 och frigörelsen från maktens auktoriteter. Då var det sossarna som styrde. Det fanns ett kärleks-hat förhållande till S. Utan tvekan var det deras visioner som lade grunden till Sveriges välfärd och den humanistiska stabilitet som kännetecknar Sverige internationellt.
Samtidigt fanns där en maktfullkomlighet som stack i ögonen. Egna företagare ansågs generellt vara skattefuskare och paria fastän det var de som överlag tog de största riskerna och hade sämst inkomster. Men egenföretagare är ett släkte för sig. Man äter hellre blodpudding och är fri än biff och är intvingad i ett fack.
Detta förstod inte sossarna. Därför kunde jag trots att jag länge röstade S inte engagera mig. Missförstå mig inte. Facken är viktiga som part på arbetsmarknaden.
Men misstroendet och illviljan mot mig som ville köra eget lös igenom. Man kan säga att vulgärbilden var ömsesidig.
Vulgärbilden om VPK var att de styrdes av en kommunistisk förtryckarmentalitet. Jo visst var det intressant att möta dem och höra deras visioner. Men praktiken blev ju fruktansvärd.
Så kom då Miljöpartiet. Redan några år innan skrev jag en radiomusikal som hette "Gräset Gror" och som handlade om maskrosornas revolt. När partiet bildades tyckte jag efter ett tag att det borde döpts om till "Tokstollarna". Visst det är också en orättvis vulgäruppfattning.
Med åren har MP sansat sig men man tycks inte ha kontakt med den lilla människans villkor i ett företagande. Man gör samma fel som sossarna. Idag värnar man illegal nedladdning på nätet och därmed illegalt utnyttjande av kulturarbetarens jobb något som nu i praktiken orsakat att den ena efter den andra gör konkurs, festivaler läggs ned och många slutar göra film och musik. Så rösta MP och döda en kulturarbetare till.
Nu var jag kanske orättvis igen. Naturligtvis har de grönas ideologi om giftfri odling påverkat utvecklingen mot en ekologisk odling och ökat medvetenheten om besprutningens förödande effekter för människa och djur. Tack för det.
Mitt förhållande till de rödgröna är ändå fortsatt kluvet.
Alliansen då. Ja som ung filmmakare skulle jag aldrig förlikat mig med tanken att kunna stödja Högern som Moderaterna då hette. Vulgärbilden om dem var självgoda rikemansbarn födda med silversked som bara är ute efter att stärka sin överhöghet och sina givna fördelar.
Sannolikt är det snarare den grundläggande drivkraften om att rå sig själv som återfinns hos många som röstar på Moderaterna. Den som rår sig själv ska inte behöva dela med sig av resultatet från sin produktivitet och lönsamhet. Och den som ärvt rikedomar vill kunna sitta på dem utan att de naggas av samhällets skatter. Vulgärbilden är att utnyttja och förslava omgivningen för att själv kunna glida ovanpå.
I statsminister Reinfelds och finansminister Anders Borgs regi har något annat vuxit fram. Valfrihet, skattesänkningar och ekonomisk stabilitet har gått hand i hand med ett humanistiskt och ödmjukt förhållningssätt. Ja det låter motsägelsefullt men idag finns inget fullgott alternativ till dem.
Folkpartiet har möjligen felaktigt utpekats som jamsiga och menlöshetens grupp. Märkligt då de var först ut med den ickepopulistiska invandrarvänliga tonen och förslag som skulle underlätta för en mångkulturell miljö. FP har också klart och tydlig talat om hur man ser på utbildningens uppgift, ansvar och mål. Det som var socialdemokraternas stöttesten. Problemet är att Folkpartiets utbildningspolitik är kontraproduktiv. Friskolor och att göra vinst på elevpeng går emot hela idén om god kvalitet i utbildningen. Vi kommer sannolikt att få se ett kvalitetsras.
Problemet mellan utbildningsideologier är att S inte vill ha betyg förrän i högstadiet emedan Alliansen vill ha betyg redan från början. Konflikten innebär också att läraren delas upp på att vara antingen pedagog eller administratör. Osäkert om den administrativa läraren med betygsdjävulen på axeln skapare bättre betyg.
Trots S-politikens välmenande visioner så behöver människan handfast feedback. Betyg och utvärderingar är då en nödvändig del av utbildningen. Idag har S nog anammat det. Det behövs en gyllene medelväg.
Krist Demokraterna har den frikyrkliga basen gemensam med Folkpartiet men står mer klart och tydligt på familjens traditionella värdegrund. I ett samhälle med alltfler singlar kanske det inte vinner i längden. Men KD stöder också den fria företagaren och gör det kanske starkare och mer genomtänkt än något annat parti. Här tycker jag Centern missade sin chans. Det gamla bondepartiet borde mer klarsynt ha lagt upp en strategi grundad på den fria företagsamheten hos den lilla människan.
För mig är bonden samhällets största hjälte därför valde jag att jobba för miljön inom C.
TV 4 har fattat bondens utsatthet och medverkat till att de kan bilda familj och fortsätta i sitt viktiga arbete men Centern tycks inte vilja bli kopplad till sitt ursprung. Centern blev mitt miljöalternativ men här har C försvunnit. Så har C då lanserat att man vill coacha småföretagsamheten, särskilt de unga. Jag borde ropa hurra eftersom jag skrivit boken "Coacha Unga" och jobbat med unga i många år. Men då jag ser med vilken tafatthet C hoppat på detta tåg blir jag bara förundrad.
Maud Olofsson har misslyckats med att ge sitt parti en plattform och jag börjar tro att det inte finns nått liv efter valet. Jo i vissa kommuner men inte riks. Tyvärr riskerar det också Alliansen och det vore en värre katastrof. Inte bara för den lilla människan utan också för företagsamheten som ska ligga till grund för välfärden.
Så har vi då Feministiskt Initiativ (FI) som är Gudrun Schymans privata scen för exhibitionistiska utspel under täckmanteln att hon verkar för kvinnors jämställdhet. Ingen är väl mer överställd än Gudrun.
Sverigedemokraterna (SD) har också sin roll för de som är frustrerade över invandrare som kommer hit och har med sig sina våldsamma konflikter. Och visst immigranterna tar över områden och skapar näst intill ghetton kring storstäderna och man tar till och med över städer som Södertälje. Sverige är inte längre svenskt i sin ursprungliga betydelse och SD ´s roll blev att suga upp de förtvivlade och förbannade. Därmed kanske rasisterna lugnar sig något då de ändå har en röst. Men gud förbarma oss för att de får en roll i rikspolitiken. Nä förresten, det blir som Ny Demokrati. Upp på scenen ett varv och sedan ut. Eller?
I många länder i Europa har motsvarande SD etablerat sig. Skulle så ske får vi antagligen ett mer delat och konfrontativt Sverige. Å andra sidan kan det tvinga fram ett klarläggande från andra håll. Konflikter tydliggör vad vi vill och får oss att ta ställning. Och just nu finns mycket att ta ställning till.
Ödesfrågan rör arbete. Alliansen vill att vi ska skapa arbete och finansiera verksamheten med de pengar vi har i plånboken. De rödgrönas modell är att låna sig till vård och omsorg. Det dränerar Sveriges ekonomi och gör att vi snart hamnar i skuldgreppet.
Konsekvenserna av en misskött ekonomi ser vi i Grekland och många andra länder i Europa som nu går igenom svåra stålbad. Med svångrem finns inga pengar till välfärd, vård och omsorg. Det handlar om att jobba. Och det finns hur många jobb som helst. Alltså det finns hur mycket som helst att göra. Skapa bara rätt förutsättningar för förmedling av jobb och stöd initiativ som ger rimligt ekonomiskt utbyte av jobbinsatsen så löser sig det mesta.
Jag får luta mig mot att Danderyds Centern är bra och fortsätta med konkreta förbättringar för vår lokala miljö.