Någon gång i början av 1990 talet fick jag en förfrågan om att lansera och informera om en organisationsförändring av SOS alarmering. För att kunna sätta mig in i vad det innebar fick jag ett ganska digert utredningsunderlag. Nästan som i skymundan fann jag texten att sjuksköterskor skulle ersätta läkare och bli ansvariga för den operativa driften, diagnosticera via telefonsamtal och ta beslut om insatser.
Jag frågade kunden om vad det egentligen innebar eller snarare jag påstod att detta skulle leda till en ökad risk för felbeslut och orsaka dödsfall. Kunden tittade på mig och insåg att jag hade rätt men svarade inte på det utan menade att förslaget innebar en kostnadseffektivisering. Jag betonade "på bekostnad av människors liv". Sedan frågade jag kunden "varför skulle jag göra detta?" Svaret blev: -"Det finns mycket jobb i pajpen". Jag tackade nej och det kom inga fler jobb i den pajpen. Däremot följde jag noga tidningsrubriker kring SOS alarmering. Det senaste tragiska dödsfallet där en sjuksköterska vägrat sända ambulans och en 23-åring dött av brusten mjälte är inte de första och heller inte det sista på grund av kostnadseffektivisering, sänkt kvalitet och inkompetens inom de som hanterar SOS-alarmering.
Samtidigt är det viktigt att klargöra och hålla isär ambulanspersonalen från SOS. Ambulanspersonalen anser jag tillhör samhällets hjältar och jag har med egna erfarenheter kunnat uppleva deras skicklighet och engagemang då det gäller att rädda liv.