Det är vintern 1960/61 och platsen är Hovet i Stockholm som fortfarande är en öppen isrink utan tak. Jag sitter på östra läktaren med toppluva i Djurgårdens röd-blå-gula färg och en halsduk i samma färg virad flera gånger om halsen.
Det är kallt och ett lätt snöfall lägger sig på axlarna på åskådarna framför mig. Lite längre ned står några Aikare. Jodå vi var på den tiden samlade på samma sida. Östra stå var läktaren för dem som inte hade råd med sittplatser. Och visst blev det ibland några snöbollar som susade iväg men aldrig så att det blev något krig. Snarare var det en slags glad käbbelstämning om man hamnade bredvid en som höll på motståndarna.
Så kommer Sven Tumba Johanssons kedja in på isen. Det är tekning i Djurgårdens försvarszon. Tumba vinner tekningen som går till en back. Och Tumba tar sats. Suset stiger. Han rundar egen kasse och får pucken på bladet. Ljudet från åskådarnas förväntningar överröstar nu vinden. Han dribblar av en motståndarforward, lurar deras center med en kroppsfint och lägger pucken förargligt mellan hans skridsko och klubblad.
Två backar vet inte hur de ska stoppa denna målmaskin. Tumba går helt enkelt emellan dem och lägger pucken med en backhand upp i krysset. Åskådarjublet som stiger ur tusentals strupar blir till ett glädjevrål. Han gjorde det igen!
För tredje gången vinnar Tumba skytteligan detta år och för återigen Djurgården till SM-guld.
Året därpå var han ledargestalt bakom Sveriges VM-guld i Colorado men starkast är ändå känslan där på Östra stå. Där samlades vi djurgårdare och firade våra hjältar.
1963 blev Hovet en ishall med tak och stämningen från åren med uterinken försvann.
Då 1961 var jag 12 år och kunde köpa en biljett för insamlade tomflaskor. Jag såg varje hemmamatch. Efter att Hovet blev hall kostade biljetten så mycket att man bara hade råd någon gång under säsong.
Tumba försvann också ett tag men kom tillbaka med ett nytt tröjnummer 17. Men vi som såg honom med tröja nr 5 för oss var han alltid störst och kommer så att förbli.
Börje Peratt