Jag har nu under mer än 30 år arbetat som ledare inom idrott, kultur, utbildning och företag. Jag har sett både fantastiska utvecklingar och lidit över tillkortakommanden inte minst mina egna.
Ibland vill man så mycket och det kan bli så fel.
Den som har utsatts för svår misshandel både fysiskt och psykiskt tror jag kan gå åt två håll. Antingen hämnas på alla som kommer i vägen eller stå upp för de värden och den moral som motsätter sig destruktiva uttryck.
Denna fråga är inte helt lätt. För även då man kämpar för fred och försoning kan missgrepp förekomma.
Det man gör även om det bara är med ord kan få långt gående konsekvenser. Ord drabbar lika hårt som slag och kan göra lika ont i själen.
Av detta skäl är det viktigt att väga sina ord ibland på guldvåg.
Å andra sidan krävs också ibland spontana, högljudda formuleringar för att någon ska lyssna.
När andra kränker dig eller dem som står dig nära så är den första reaktionen att besvara attacken. När andra hotar den samhälleliga basen så vill man försvara den. I mitt fall spelar det ingen roll vem som drabbas. Jag försvarar även för mig okända människor om jag har en möjlighet till det. Detta är ett existentiell förhållningssätt som till sin yttersta spets gör att modiga människor tar strid för dem i underläge.
Det har inte undgått min omgivning att jag kämpar för humanismen som jag menar har bestulits av dem som jag kallar den antihumanistiska fronten. Jag anser att de har svikit mänskligheten och människan och att de går medvetet eller omedvetet ärenden som inte gynnar oss. Det tycks också generera psykopatliknande personangrepp. Då har man gått vilse.
Mitt arbete går ut på att sätta mig in i och förstå humanismens värden och att verka genom dem. Där jag ser dem missbrukas eller kränkas vill jag om möjligt göra något konstruktivt. Och om det nu kräver artiklar för att avslöja antihumanismens agerande så är det en väg. Orden är inte avsedda att göra ont och illa utan har till syfte att om möjligt skapa en dialog.
Men här motsäger jag mig själv för att denna blogg ger inte möjlighet till direkta kommentarer. Jag har sett för mycket gift i detta avseende och vill därför hålla den ren för egna reflektioner.
Om man har medverkat till att någon via ord har tagit illa vid sig så bör man från djupet av sitt hjärta be om förlåtelse. Ibland slinter tungan och ibland ramlar orden iväg. Och ibland påverkar man andra att ta upp en tråd på ett sätt som inte var avsett.
Idag har vi via internet fått en slags hämningslös möjlighet att både öppet och anonymt skriva illa om andra. IT är en gåva men också en tidstjuv, en drog och en belastning. Därför blir de personliga mötena och den dialogen allt viktigare så vi inte går vilse på alla dessa forum.