Vi kan jämföra Tibet med många andra nationer i Europa som av aggressiva angripande imperialistiska grannar tvingats att underkasta sig och åtminstone tillfälligt ge upp sin suveränitet helt eller delvis. Finland förlorade på detta sätt Karelen till Ryssland under Finska Vinterkriget. Dåvarande Nationernas Förbund uteslöt Ryssland från NF. Finland har ännu inte fått tillbaka sina landsdelar som har tagits över av ryssarna men man ska aldrig säga aldrig. Finska besökare som återvänder kan se sina gamla hus förfallna och en kultur i spillror. Ett fritt Karelen skulle antagligen blomstra. Ett annekterat Karelen förtvinar. Baltikum införlivades med Sovjetunionen efter andra världskriget. Men Estland, Lettland och Litauen har med Sovjetunionens fall återfått sina suveräniteter. Vi ser samma mönster i Balkan där efter Jugoslaviens fall den ena regionen efter den andra har kämpat sig till sin självständighet.
Att världen 1950 såg på hur Kina kränkte Tibet och våldtog detta fredliga folk utan att lyfta ett finger är en stor skam. Förenta Nationerna förhöll sig passiva. Inskränkta av Ryssarnas veto. Idag säger Dalai Lama att han inte kräver suveränitet för Tibet men önskar självstyre och dialog med Kina. Hitintills har kineserna svarat med gevärskulor och batonger. Att inom Kina hålla ihop alla dessa olika kinesiska regioner med ett hårt förtryck är antagligen och förhoppningsvis dömt att misslyckas. Tibets självständighetssträvande utgör därför ett större hot mot Kina än man kanske först anar. Det kokar säkert också på andra håll. De kinesiska folken är präglade att underkasta sig av en mångtusenårig kultur av dynastier. Men nu kommer nya tider. Frågan är inte om, utan när de kinsesiska folken reser sig och gör revolution mot den diktatur de nu lever under.
