lördag 21 juni 2008

Svenska fotbollslandslaget i EM 2008 brast i ledarskapet.

De negativa förväntningarna som jag skrivit om i tidigare inlägg slog tyvärr in som förutspåtts men också på ett sätt som kom i alla fall för mig oväntat. Spanien spelade ut oss i andra halvlek. Och Ryssland körde över oss.
Svenska fotbollslandslagets styrka har alltid legat i laget, ledarskapet och organisationen. Dessa kvaliteter var som bortblåsta. Vi uppträdde inte som ett lag. Var fanns sammanhållningen, gemenskapen och stödet. Det var snarare Zlatan och "vattenbärarna". Henrik Larsson hade flera skottillfällen mot Spanien men sköt inte. Nu vet vi varför. Vår lagkapten Fredrik Ljungberg fick i matchen mot Ryssland (0-2) gnäll då han inte väggade tillbaka till Zlatan utan sköt själv från ett perfekt läge mitt i slottet. Den irritation som drabbade Fredrik pissade han vidare på Källström då Kim sköt utifrån ett hyfsat läge. Källström svarade Ljungberg med en minutlång ramsa skällsord och svordomar. En lagkaptens viktigaste uppgift är skapa sammanhållning och lagkänsla. Fredrik övertog bindeln efter Mellberg 2006. 
Ljungberg och Mellberg rök ihop och började slåss på en träning. Det var inte första gången just dessa två bråkade. Mellberg tog sedan konsekvensen av sin oförmåga och avgick som lagkapten. Kanske Lagerbäck borde ha funderat ytterligare ett varv på lämpligare lagkapten. 
Valet av Fredrik Ljungberg som kapten är sannolikt ett embryo till ihopklappningen. Han har i alla fall inte vunnit den respekt som en lagkapten ska förväntas äga. Helt klart är att Mellberg, Zlatan och Ljungberg inte är de såtaste vänner. Deras inbördes irritation kan ha legat där och gnagt och skavt och sådant påverkar alla. Henrik Larsson hade varit en lämpligare karaktärer som lagkapten. Han hade enat och förenat. Under EM -08 präglades svenska landslaget av oro, irritation och disharmoni. Alltför många saknade förtroende för sig själva och spelidén. Den för mig stora positiva överraskningen var annars Olof Mellberg. Även om Petter Hansson knäade in ett mål hade jag hellre sett Tobias Linderoth bredvid Olof Mellberg. Försvarets tröghet sidleds blev tydlig vid Spanienmatchen (1-2 målet) och uppenbar mot Ryssland. Det hade Tobbe eller Anders Svensson kanske kunnat råda bot på. Att Sverige skulle vara ålderstiget och att det därför inte höll tror jag inte på. Tyvärr tror jag det föll på ledarskapet både på och vid sidan av plan. Förbundskaptenens uppgift är att bygga ett lag. Varje lagdel kräver en ledare och en spelmotor. Hela laget kräver en kapten som håller ihop. Isaksson var ingen trygg målvakt och därmed inte den ledare som är så viktig längst bak. I försvaret fanns en desavouerad Mellberg. På mittfältet hade vi en ifrågasatt Anders Svensson och en ännu mer ifrågasatt Daniel Andersson. I anfallet en Henrik Larsson som nästan bad om ursäkt för att han var med. Och på sidan en Lagerbäck som kämpade med en Zlatanprimadonna och en kritisk press. Hur man än vrider och vänder på detta så är förbundskaptenens val av lagkapten antagligen en nyckel. Hade han andra val än Ljungberg? I rådande läge med en osäkerhet på Henrik Larsson fanns inte så många att välja bland. Nu är det inte bara ledarskapet som fallerat. Tekniken och passningsspelet och förmågan var utifrån det uttagna spelarna på en ganska medioker nivå. Många har underpresterat. Förutom de sista 20 minuterna i första halvlek mot spanjorerna. Då visade svenska landslaget vad det kan förmå i sina bästa stunder. Sedan föll korthuset ihop. Drivet, självförtroendet, förmågan försvann med Zlatan. Och i ryssmatchen var vi aldrig med. Guus Hiddink, holländaren som är Ryssland förbundskapten har dock gång på gång visat prov på excellent ledarskap. Det skulle inte förvåna mig om han tar Ryssland till final och varför inte till mästare.