Torsdagens TV-tittande ägnades åt debattprogram med en repris från SVT i SVT24 om pedofilers rättosäkerhet med bland andra psykiatrikern David Eberhard och författaren Börge Hellström som själv drabbats av svåra övergrepp. Psykologen Börje Svensson som arbetat länge med barn i kris för Rädda Barnens räkning visade tillsammans med Eberhard upp en gemensam humanistisk front och önskade oss inte tillbaka till hatets, hämndens och skampålens tid. De hävdade att det är möjligt att vårda bort ett våldtäktsbeteende. Man brukar säga en gång ingen gång. Två gånger en vana. När det rör att sexuellt våldföra sig på en annan så räcker en gång. Att man inom fängelsevården via terapi kan få dessa sexualbrottslingar att hålla igen på sina monstruösa drag lugnar inte samhället. Vi vet också att mörkertalet för sexualbrott är stort. Så den naturliga och självklara ståndpunkten för någon som kränkts och våldtagits är att förövaren ska låsas in på tid och evighet. Här fördes det fram önskemål om kastrering. Men studier tycks visa att våldtäktsbenägna utför sina dåd ändå. Skulle man ställa frågan om vilken slags förbrytelse som förorsakar samhället mest oro och skada tror jag att kvinnor med enig stämma skulle ropa våldtäktsmän. Det är först då barn drabbas av pedofiler som det också rör upp männen. Och skulle man fråga en far vilket straff en pedofil skulle få som angripit hans barn ja då är vi tillbaka till medeltidens metoder. Jag tror det finns många som skulle anmäla sig till en frivillig kår som både avrättar och bränner upp dömda sexual återfallsförbrytare. Vad skulle vi då få för samhälle? Men på vems sida ska vi ställa oss, de i evigheter hotade och våldtagna kvinnorna och barnen eller dessa monster som begår sina bestialiska övergrepp?
Problemet är också globalt. I många länder och kulturer anses våldtäkt vara kvinnans eller barnets eget fel. Någonstans måste något samhälle sätta ned foten och säga att "enough is enough". Sverige får gärna gå i ledarspåret och kräva livstid och markera att detta brott likställs med de värsta brotten en människa kan begå. I Frankrike intar rättvisan en förmildrande hållning till brott begångna på grund av svartsjuka "Crime passionel". I Danmark är man på väg ifrån "straffrabatt" men många tycks vilja behålla det för hämndbrott riktad mot våldtäktsutövare. Problemet är alltid bevisföringen. Så hur man än vrider och vänder på detta är de demokratiska rättigheterna och humanismen vårt skydd mot ett förråat samhälle. Säkerheten för kvinnor och barn måste stärkas på alla möjliga sätt utan att kränka människovärden. Den balansgången är mycket svår.
Livstids satellitövervakning, livstids fotboja och ständiga kontroller föreslogs för någon som överbevisats som våldtäktsbenägen oavsett mot vuxna eller barn. Samhället skall enligt detta förslag alltid veta exakt var denna person befinner sig och med vilka. Tragiskt men sexualbrottslingar medverkar till Orwells 1984.
