I dessa näthatsdiskussionstider, som i sig kan verka så trista, ligger en möjlighet. ”Livet prövar allt det inte vill ha” (Succébo 2011). Nu förs en debatt i ämnet. Den tar upp både innehåll i hatmail, de anonymas möjliga motiv och profiler och kända debatörer.
Jag har arbetat med detta ämne länge och de senaste åren inte minst i samband med projektet Coacha Unga.
Det har också bliv en rad artiklar. En SvD artikel 27 mars 2012, med ursprungstiteln om en organisation som utbildar ”näthuliganer”. Artikeln fick kring 500 kommenterar varav en del näthat.
Jag har nu försökt bearbeta 40 års erfarenheter och insatser på temat och kommit fram till en artikelserie som presenteras i Utforskarbloggen.
Näthuliganism och mobbning vinner inte på att tystas ned och jag tror att nu är ett bra tillfälle att finna strategier för att Vårda språket, Värna varandra och Vinna tillbaka respekt och kärlek.
Samtidigt innebär det att ta tjuren vid hornen. Små barn kan man, som ”Supernanny” föreslår, sätta i en stunds karantän så att de kan reflektera över på vilket sätt de brutit gränser. Syftet är att det ska leda till försoning.
Med vuxna inbitna mobbare funkar inte den metoden. Om man har försökt föra en diskussion och den bara utnyttjas för att ytterligare kränka blir slutsatsen att vissa näthatare/mobbare tycks ohjälpligt är förlorade i sin destruktörsidentitet (Destruktör-Destroyer-Förstörarer).
En sjömän ringde kvällen den 13 februari in till radioprogrammet Karlavagnen och föreslog att man skulle namnge de värsta näthatarna. Ja det är en tanke som nog slagit de flesta. Så har ju pedofiler och mördare hängts ut. Det är kontroversiellt och kan vara kontraproduktivt. Ändå känns det självklart att göra det om vi har att göra med seriehatare, de som ständigt återkommer och förstör livet för människor.
Börje Peratt
