Mordet på Engla måste vara det värsta som kan drabba en förälder. Denna human predator, detta rovdjur som utfört dådet har i mångas ögon förlorat rätten till sitt liv. Ändå är det sorgen som bedövar. Vilket straff mannen än får kan det inte bringa Engla tillbaka. Barn i alla tider har fostrats att inte följa med främlingar. Barn i alla tider har tutats i att inte ta emot godis från någon man inte känner. Vi har fått en del av vår tilltro till människan grundstött i och med denna fostran. När den sedan bekräftas som relevant borde man ju kunna förstå den. "Ja det finns sådana här rovdjur!". Men brottet är så bestialiskt att det blir ofattbart. Hur kan man drivas till att förgripa sig på och döda ett litet barn? Det är nu jag längtar efter ett visdomsord. Astrid Lindgren, Vad hade du sagt? Dr Phil predikar att varje förälder ska vara misstänksam mot alla, särskilt grannar. Den där vänliga och hjälpsamma, öppna och trevliga grannen kan vara en pedofil. Likaså vår kloka, snälla och mysiga farfar. Var som helst kan det finnas ett mänskligt rovdjur som bara lurpassar på ögonblicket att övermanna barnet. Även om Dr Phil svingar vilt i sitt försvar för barnet så är ett övergrepp så fruktansvärt, så tragiskt att vi får vara beredda på att bli offer allihop. Alla vi män som älskar att umgås med människor, både gamla och barn hamnar plötsligt bland de misstänktas skara. Några få förvridna psykopater förstör för så många. Hur ska man identifiera dem? Det finns antagligen signaler både öronbedövande larm och små finstilta. Det jag kommer först att tänka på är respekt, grundläggande moral och känsla för rättvisa. Men så enkelt är det inte. Man har ju avslöjat präster och domare som systematiskt kränkt barn. Hur ska vi då finna predatorerna och desarmera dem? En högriskgrupp är de våldtäktsdömda. Ja vi får kanske till och med till dem räkna sådana som varit anklagade flera gånger men inte blivit dömda. Även om det här kan finnas många oskyldiga så är det ändå en grupp som man först och främst måste ha luppen på. Det är hemskt att generalisera men ett steg är trots allt att synliggöra var predatorerna bor, var de jobbar och hur de rör sig.
Stigmatisera predatorerna?
En slutsats är att en som bevisligen begått våldtäkt kanske inte en gång men två bör få en permanent fotboja. Eller en slags sökbar diod implanterad omöjlig att ta bort.
Javisst ett fruktansvärt ingrepp i integriteten och en risk för att trubba av samhället.
Medveten om att alltid vara iakttagen kanske det kan leda till färre brott. Terapeutisk behandling kan naturligtvis fungera på några men inte alla. Jag vill inte slå undan benen för en sådan verksamhet. Det räcker med att ett barn slipper utsättas för hot efter en lyckosam behandling för att terapi måste anses värdefull. Ändå i sorgens ögonblick måste jag tillstå att jag inte skulle ha något emot om mannen valde att avsluta sin vandring. Ett värre straff är antagligen det han kommer att få på fängelset. Men tänk om han döms till rättspsykiatrisk vård med möjlighet att släppas ut då man anser honom frisk. Jag hoppas att det bildas någon slags Englagrupp som tar till sin uppgift att bevaka dylika män i allmänhet och denna man i synnerhet. Tyvärr blir det då svårt att inte känna hat och vilja göra processen kort. Hur ska vi göra för att rensa samhället på dessa rovdjur? För någon vecka sedan avslöjades en man som satt och distribuerade barnporr. Han släpptes efter förhör! Hur lugn blir man som barnförälder då? Polisen hade bra tips på mannen som mördade Pernilla och sedan Engla. Om polisen gått på tipsen kring Pernilla och jämfört DNA så hade Engla levt idag. En skugga faller över de poliser som underlät att följa spåret. Och de lider säkert idag. Men Englas mor. Vad ringer i hennes öron vilka bilder har hon? Fruktansvärt.
