En konststuderande agerade ute en grav psykos och skrek och sparkade på poliser som förde henne till psykakuten. Där fortsate hon bita och spotta på personalen.
Hon kallar det wallraffande skådespel.
Wallraff klädde ut sig till arbetare, gav sig in i olika industrivärldar och levde i den världen. Det berättade han sedan om. Han gjorde inget väsen av sig under själva insamlandet av material. Redan här uppvisar Odell ett missförstånd och en okunnighet om metoden.
Låt oss först bli överens om vad konst är. Det är som jag ser det ett verk som ramas in av vissa överenskomna ramar. Konsten är artificiell (konstgjord) och det ska betraktaren kunna förstå. Även en dokumentär har sin ram och publiken vet att den har en avsändare som har givit sitt perspektiv. Också en happening har sin ram. Publiken ska innan den är avslutad förstå att detta är "på låtsas". Odells aktivitet innebar ett intrång på yrkesutövandes integritet som grovt överskrider konsten. Det är istället att betrakta som en "våldtäkt" på redan hårt pressade människor. Och därmed belastar hennes påhitt ytterligare en redan hårt ansträngd rättvisa. Att det kostar samhället medel och resurser tror jag både hon och Konstfack struntar i. Skulle hennes aktivitet gå ostraffad förbi så kan vem som helst kalla vilket "sjukt påhitt" som helst för konst och sedan får vi en rättvisa som är gränslös. "Gå ut och slå ned någon. Nä det var bara konst!"
Att Konstfack sluter upp bakom sin elev vittnar om att ömdömeslösheten har ett djupare ansvar. Konstfack tycks ha förlorat sig in i någon slags radikalisering som inte gynnar vara sig konsten eller samhället. Och handledaren måste också ingå i ett eventuellt kommande åtal. Vad Odell lyckats med är att få uppmärksamhet. Och det var kanske meningen. En eventuell uppföljande "happening" är att offentligt på Stureplan dra ner byxorna på Odell och piska hennes ända röd. Naturligtvis med polistillstånd.:-)
