Före jul gick "Vi som överlevde Rågsved", en dokumentär av Tom Alandh. Jag satt med mina veteranhockeygubbar i omklädningsrummet och pratade om den filmen och nån sa "Vad är det som gör hans filmer så bra". Igår kväll såg jag åter Annika - ett brott, ett straff, ett liv från 1999. Det är fascinerande hur Tom med sitt lugna tempo lyckas berätta en tragisk historia så dramatiskt. Det tvingar till både eftertänksamhet och engagemang. Janis Joplins musik skapar en slags underton och fördjupar ödet. Annika, alla som känner henne porträtterar henne som den snällaste och vänligaste av människoväsen. Vad som orsakar hennes självdestruktivitet tycks vara en traumatisk omställning redan som 13-åring, då hon flyttade från svenska förhållanden till ett Amerika där den nya supersnåla styvfadern bodde. Skilsmässan och kraven skapade en vanmakt. Vägen ut ur detta fängelse var män som var fria och där Annika fick uppleva något av friheten.
Det ligger något motsägelsefullt i att kalla Annika passiv. Hon rymde ju! I Kaliforniens flower power kultur blev hon snabbt offer för narkotika och ganska snart även prostituerad. Vad som händer då är ju att personligheten förändras. Moralen förändras. Man jagar kicken, kravet på njutningen som fördärvar allt det goda man lärt sig, hjärnans belöning som skapar sin egen "moral". Den kriminella lojaliteten fjärmar människan från allt det goda och ersätter självförverkligande med destruktiva nödlösningar.
En passiv personlighet
Många i dokumentären säger samma sak. Annika var passivt offer för några mäns negativa inflytande. Jag håller inte med. Hon försökte flera gånger bryta mönstret med avgiftning och rymningar från familj och män. Men hennes misslyckanden, hennes självförakt och självdestruktivitet drog henne ändå mot avgrundens slutmål. Hon var med då en man och sedan en polis mördades. Livstid! En neddrogad prostituerad som råkar vara på fel plats i fel ögonblick. Nej, hon valde själv den destruktiva man som visade sig vara en mördare. Hon fortsatte med honom efter det första mordet och hon försökte hjälpa mördaren ladda pistolen då de åkte fast. Hon klev in i den skjutna polismannens polisbil. Hon var inte passiv!
Rättvisa
Att Bush aldrig benådade Annika är inte konstigt. Bush är själv en psykopatpersonlighet som saknar all förmåga att benåda. Kanske den nya USA regimen under Obama kan ge henne en ny chans. Om vi jämför med Juha Valjakkala den finske mannen som mördade en hel familj i Åmselemorden så har aldrig Marita Routalammi, den kvinna som var med Juha, fått ett livstidsstraff. Och Juha Valjakkala är idag fri. Ett värsta och farligaste sorten rovdjur har släppts ut i samhället. Rättvisa skipas på olika sätt.
