Vill dock ta upp dialogen som i Sherlock tillförde och i Hamilton om inte förstörde så ändå gjorde annars duktiga skådespelare som Pernilla August endimensionell och kantig. Gud vad hon måste ha slitit med denna text och sin egen karaktär.
Hennes roll hade vunnit på lite distans och något annat än denna alltför ointressanta och ytliga bild av en politiker. Javisst finns den sortens politiker men vad tillför det. Det blev lite av enkla gubbar och statiskt även i andra roller.
Det som gjorde Sherlock filmen underhållande var den bitvis klassiskt engelska torra humorn bländande framförd av amerikanska skådespelaren Robert Downey Jr. Här kände man igen de rappa replikerna från de första 007 filmerna med Sean Connery karaktärens klipska och ibland dubbelbottnade humor.
Det som istället gjorde Hamilton överraskande bra var hur väl Persbrand fyllde karaktären och där intrigen gjorde honom till en actionhjälte, lite mer komplex än den slags "världsbästa-på styva linan" gestaltning som Tom Cruise tvingas till i den senaste Mission Impossible.
Dock kan sägas att
ingen av filmerna berörde mig på det djupare planet men det är väl inte heller något som denna typ av filmer behöver ha ambition att göra även om det nu fanns en antydan till att försöka det i Hamilton.Märkligt förresten att den enda som kändes riktigt trovärdig i Hamilton, Saba Mubarak (bilden), vacker, intensiv och något av det mest attraktiva jag sett på film på länge. Hon står inte ens i casten på Imdb och hade trots allt en bärande roll.
Det som förenar filmerna är historien som får den fantasilöse att utropa - Det här är ju för osannolikt. Jag har tvärtom funnit att verkligheten många gånger överträffar dikten.
