Visionen av Kadaffis avrättning

20 september fick jag en stark föraning om att Kadaffi skulle avrättas av sitt folk. Jag diskuterade den med några närstående. Bilden var "världens tak" och en snara.
Diskussionen handlade om att han borde ha lämnat Libyen för att om han var kvar och blev infångad skulle nog processen bli kort.

En månad senare den 20 oktober rapporterades hans tillfångatagande och straxt därpå spreds skakiga bilder som ansågs visa upp en döende eller död Kadaffi. Senare mobilinspelningar visar hur han infångas och misshandlas. Man hör rebeller som skriker att han inte får dödas. Men uppenbarligen har en ung exalterade rebell avrättat honom med ett skott i magen. Här får min vision ett klargörande. "Världens tak" betyder till allmänt globalt beskådande. "Snara" betyder klinisk avrättning.

Ett infångande och ett juridiskt förfarande hade sannolikt lett till en utdragen process med en maratontalförsvarande exdiktator och ett möjligt begränsat livstidsstraff. Risken fanns även för en möjlig frigivning pga av sjukdom eller liknande som kunde ha lett till att någon vänligt sinnad diktatur hade fått ta hand om honom och låtit honom bo inom sina gränser.

Infångandet av Kadaffi hade högsta prioritet och uppmaningen var "död eller levande". Således var Kadaffis öde beseglat.

Det är fascinerande hur det kreativa medvetandet kan komma upp med bilder som påminner om drömmens värld att påvisa föraningar och sammanhang med arketypiska bilder.

Libyen från pest till kolera

Angreppskriget mot Libyen har paralleller till Irakkriget och störtandet av Saddam Hussein.
Det är orättfärdigt och i strid mot folkrätten. Det är underbyggt av en politiskt sanktionerad media kampanj där diktatorn demoniseras. Inte för att det behövs men ju värre han framställs desto mer rättfärdigas det att han störtas med alla medel. Strategin precis som i Irak innebär att ansluta flera nationer i detta. Om principen om att störta varje diktator med Svarte Petter målad i ansiktet ska gälla så har världssamfundet ett heltidsjobb med sådana oprovocerade angreppskrig. Det finns i så fall flera dikatorer att angripa. En sådan utresning kan vara önskvärd men vi vet inte om det blir bättre. Antalet civila oskyldigt döda i Irak och i Libyen överskrider det tiodubbla eller tusenfallt mer än mängden civila offer innan angreppen. Har de fått det bättre?

När nu rebellerna i Libyen rycker fram emot ett övertagande av makten så kan vi räkna med att regimskiftet inte leder till demokrati. Denna revolt skiljer sig från jasminrevolutionerna i Tunisien, Egypten och Syrien så till vida att det inte bara är krav på frihet för folket som står på agendan.

En internationell vilja att störta Kadaffi som så länge utmanat västs tålamod, ger rebellerna förutsättningarna. Men vilka är det som leder rebellerna och vad kommer istället?

Extrema islamister med sharialagar i agendan?
I praktiken innebär det att kvinnorna antagligen kastas tillbaka till medeltiden från en position som i dagsläget under Kadaffi varit i jämförelse mer rättvis. Visst finns även i Libyen arrangerade äktenskap men om kvinnan säger nej är det hennes ord som gäller. Och det skyddas av immamen som har till uppgift att utreda huruvida det är ett tvångsäktenskap eller av fri vilja. Under Kadaffiregimen har inte hedersvåldet accepterats. Resultatet har således märkligt nog under denna despot blivit att kvinnan uppnått en för denna värld ovanligt stor frihet. Och detta sticker alltid i ögonen på traditionalisterna och särskilt de extrema islamisterna.

Övergångsrådet pratar om en moderat Islamsk stat. Kalla kårar går utefter ryggraden. Striden är inte över när Kadaffi har försvunnit.

Nato och EU hjälper till att bomba bort Kadaffi men vilka är garantierna för demokrati, kvinnors och barns rättigheter?

Min förutsägelse är att Kadaffi kommer att avrättas inför världens ögon, inte av någon domstol utan av sitt eget folk. Jo för jag tror han håller sitt ord och är kvar i landet.
Sedan återstår att se vilken slags diktatur som bildas för demokrati och jämställdhet ligger långt bort.