Paul Potts i Solnahallen. SQUEEEK

Fenomenet Paul Potts skandinavienturné erbjöd inte Globen eller konserthuset eller Cirkus utan Solnahallen. Vi bokade ändå tidigt biljetter för att få hyfsat bra platser på parkett och mitt i. Framträdandet, orkestern och till och med scenen var okej. Märkligt nog även akustiken åtminstone där vi satt. Men de trånga raderna och och fläktarnas brummande var inte okej. Och värst av allt var slutet på konserten då en grupp om fem personer plötsligt med mycket stora problem skulle ge sig av. Sidodörrar öppnades under väldigt störande gnissel och gnäll. Om det bara varit en gång hade det väl varit acceptabelt. Men medlemmar av denna grupp kom sex, sju gånger fram och tillbaka. Under slutnumret "Time to say Goodbay" blev det så störande att flera människor i publiken reste sig och sprang fram till vakterna för att få dem att stänga. Det hjälpte nu inte. Under paradnumret extranumret "Nessun Dorma" den sång som äntligen fick mig att känna något av det som jag upplevde första gången jag såg och hörde Paul Potts, ja då började människor åter släppas ut och in igen vid den gnällande porten. En i publiken fick spader. Äntligen stängde vakterna snabbt dörren. Men skadan var skedd. Jag tyckte synd om vakterna som sedan fick mycket kritik från publiken då de lämnade lokalen. Men kära vakter. De som släpptes ut skulle inte fått komma in samma väg. Hänsyn till den lilla gruppen med problem var verkligen inte viktigare än hänsyn till Paul Potts och hans konsert och den publik som satt kvar. Men felet från början var att förlägga konserten till Solnahallen och att anlita oprofessionella vakter. Paul Potts hade varit värd mer än den billigaste lösningen.