Dialogen i skolan

Att vara lärare är ett kall. Det innebär en stark vilja att bidra till unga människors utveckling. Läraren har ett ansvar för unga människors intellektuella tillväxt och fostran in i samhällets gemenskap. Hur många skolor förmedlar denna syn i sitt inre arbete? Att vara ämneslärare med uppdraget att ingjuta kunskaper och förmågan att lösa uppgifter kan leda till enkelspårighet. "Faktautbildare" kan sakna förmågan att se både individ och grupp. Det kan innebära begränsningar i utveckling av samspel, dialog och den meningsfullhet som sammanhang skapar. "Jag har inte kommit hit för att bry mig om ungarna utan för att lära dem något". En lärare gav ilsket uttryck för strängare regler och i nästa andetag krävde hon förhållanden som gav henne möjligheten att lära ut. Då jag arbetade som lärare i grundskolan upptäckte jag snabbt att mina sämsta lektioner var de som var bäst förberedda och där jag bestämt exakt vad eleverna skulle lära sig. Mina mål var klara. Men jag missade samspelet. En skola behöver regler som gäller både ordning och trivsel. Men en skola behöver också ha klargjort målet med sin verksamhet. Och skolans övergripande mening är mycket bredare än ämnesbetyg och rigorös ordning. Hur ska man kunna medverka till att skapa samhällsmedborgare som uppvisar respekt och förmåga till gott samspel om lyhördheten saknas i skolan. Det finns två olika vägar att gå. Och dessa vägar är helt olika varandra. Den som bygger på auktoritär disciplin och den som bygger på auktoritet och samspel. Ja det finns även två andra ytterlighetsmodeller. Den ena är "låt gå" som har givit upp och låtit "värstingarna" ta över och den andra är elitmodellen som bygger på högmotiverade, mogna och resultatorienterade elever som har kompetent vägledning av engagerade lärare. I det senare fallet finns sällan några disciplinproblem. Det är också denna modell som konservativa krafter önskar sig. Den förutsätter att alla människor befinner sig på en god mognadsnivå med hög intellektuell kapacitet. Men vi är olika och vi har olika förutsättningar. Enklaste vägen att jämna till olikheterna är skrämsel till lydnad. Men vi vet att den fungerar inte i längden. Jan Björklund förordar den auktoritära modellen. Och visst i en låt gå skola kan "hårdhandskarna" vara ett sätt att återskapa ordning. Men gula och röda kort! Knappast! Jag har som ung lärare jobbat i skolans svåraste klasser och fått tillbaka avstängda elever. Det som krävs är tydlighet och dialog. Alla önskar ett sammanhang och en meningsfullhet. En motiverad och fungerande klass kräver ett mångsidigt ledarskap. Pedagogik innebär att "ta i handen och vägleda". Pedagogik förmedlar en förståelse för: - varför just denna kunskap? Det positiva klimatet och sammanhanget skapas av lyhördhet, empati och dialog. En skola för alla behöver ett tydligt ledarskap som genom sin auktoritet vinner förtroende. I absolut sista hand kommer varningar och utestängning. Elever med ett arrogant, nonchalant uppblåst Ego behöver absolut korrigering. Men varför ska hela skolans system utgå från värstinghantering? Då har man förlorat. Skolans lärare behöver utbildning i ledarskap. Skolan behöver dialog. De lärare som enbart förordar ordning och straff bidrar till ett hårdare samhälle. De lärare som söker skydd av varandra verkar utifrån en rädsla för sina elever. Denna mörka trend måste vi vända på. Och det går genom att utbilda lärarna på ett sätt som gör dem till goda ledare.