Ibrahimovic var avstängd i den avgörande slutspelsmatchen mot Holland (Råsunda 11 okt 2011) som blev en svensk klassiker och seger med 3-2. Att svenska landslaget nu blommande upp och släppte fram många enskilda prestationer i en kollektiv insats möjliggjordes sannolikt av att Individualisten med stor I inte fanns med.
Missförstå mig inte Zlatan är en fotbollsartist av högsta internationella klass men han kan aldrig bli världen bästa fotbollspelare såvida det inte sker en radikal personlighetsförändring. Skälet är att hans Ego är större än laget. Och detta Ego är i grunden kritisk till alla medspelare som inte lever upp till hans krav. Under sådana förhållande får det en menlig effekt på prestationsförmågan inte bara på medspelarna utan även på Zlatan. Samtidigt är det nästintill en ära att få spela samman med Zlatan.
Denna motsägelsefulla psykologi får till effekt att medspelare litar för mycket på att stjärnan ska avgöra och kliver inte fram till 100%. Då finns ju dessutom risken att man misslyckas och får känna på Zlatans onda öga och kritiska gnäll.
Att Zlatan skulle vara för stor för Sverige är också tveksamt, han var ju för stor för Barcelona, världen bästa klubblag.
Kanske är Zlatan för stor för sig själv och det måste vara mycket tärande. Frustrationen tar bort motivationen och det får Zlatan att säga att han ganska snart kommer att sluta. Några tolkar det som att han vill bort från Milan och hoppas på ett lockande erbjudande från annat håll. Nej jag tror faktiskt att Zlatan har tröttnat. Kanske på sig själv. Det är svårt att ändra sig och jag tror att han försöker. Kanske finns det en möjlighet om han kan komma bort från överkraven och återvänder till killen som hade kul. Med den nya mogna insikten om att medspelarna gör laget kan han då bli en inspirerande och enbart positiv vägledare. Tänk om en sådan utveckling kunde ske. Vilken möjlighet för Zlatan och fotbollen det skulle kunna bli.
