Den institutionaliserade makten

Att förlora kontakten med verkligheten. 1977 hade jag uppnått ett av mina drömmars mål. Jag hade etablerat mig som programmakare på radion och fick ett vikariat som producent. Det hade gått ganska fort från att jobba som lärare, få en utbildning på Dramatiska Institutet och så jobb i "drömverkstan". På ett halvår förlorade jag kontakten med verkligheten. Visserligen gjorde jag program om verkligheten men det var inte förrän jag kom tillbaka till min gamla skola som jag upptäckte att jag var distanserad. Insikten medförde att jag ansökte och fick arbeta en dag i veckan på skolan. På detta sätt var direktkontakten med elever och lärare given. Vi skapade sedan tillsammans bland annat Rinkebyfestivalen som ett kulturellt uttryck för många. Jag tänker nu på alla makthavare. Inte bara politiker som förlorar verklighetskontakt och bonusdirektörer utan de som sitter på Filminstitutet, Framtidens Kultur och andra institutioner och "önskar" sig nyskapande. Resultatet pekar snarare på att de gör sånt som bevarar och stärker det gamla och sin egen makt. Få av dem har gjort något som sticker ut och i praktiken erbjuder nyskapande. Det blir tyvärr lätt bara vackra ord. Man höjer röster om jämställdhet och fler kvinnor i makten och kulturen. Och visst är det viktiga mål. Men resultaten tycks peka på att även dessa förlorar kontakten med verkligheten. Vi får således en jämställd överklass. Tycker vi att Wanja Lundby-Wedin (ordförande för LO) har visat bättre ansvar med sina 30 tal styrelseuppdrag. Knappast! Ändå gör hon precis det hon ska. Hennes uppdrag är att sitta i dessa styrelser. Hon måste lita på dem hon jobbar med. Och när de sviker så sitter hon löst. Rättvist? Nä men hennes jobb är ju också att kontrollera att andra sköter sig. Hon är därmed utsatt för andras girighet. Inte sin egen för där är hon som det verkar helt oskyldig.

Har fler kvinnor på SFI skapat resurser för projekt som väcker intressanta frågor. Knappast. Men gör de ett sämre jobb? Knappast! Männen då? Pojkar i maktställning blir lätt dyra leksaker. Och inom kulturen får vi pubertetsuttryck. Filmkonsulenten Johan Bogaeus gav stöd till ett projekt som syftade till att visa hur en invandrad pojke ska lyckas bestiga dum svensk blondin (Ciao Bella 2007) till förmån för ett projekt som handlar om en "invandrartjej", en flykting från krigets Irak som kämpar för rätten till sitt eget liv (Bella och Real)

Till saken hör att producenten för Ciao Bella och konsulenten som gav stödet visste att vi kämpat för vårt "Bella & Real" projekt sedan 2001 då vi gjorde den första kortfilmen med samma namn. Producenten för Ciao Bella fick också vårt manus 2005. Liksom konsulenten Johan Bogaeus 2005/06. Ändå valde de att rida på mediaframgången med vårt namn Bella. Och 2006/07 producera filmen Ciao Bella. Skrupulöst, omoraliskt, snyltande! Då jag blev inbjuden till en filmfestival i Malmö för att berätta om vårt projekt 2006 visste inte festivalanordnaren om att han släppte in ett katt bland hermelinerna. Upplevelsen då jag kom dit var chockartad. Där skulle nämligen också Ciao Bella med Johan Bogaeus presenteras. En planterad torped ställde underliga frågor som att "Vad har du att tillföra i en film om invandrare?" Psykisk kulturell mobbing gavs ett ansikte. Egentligen kan vem som helst göra en film eller skriva en bok eller forska i vad som helst. Man behöver som en känd författarinna sa, inte vara groda för att skriva om grodor. Till saken hör att min familj ingår i statistiken för invandrarfamilj men det saknar nu betydelse som sagt. Vem som helst har rätt att utifrån sina upplevelser beskriva vad som helst. Och det centrala är att mina upplevelser och erfarenheter ligger till grund för det jag gör. Det sägs så mycket vackra ord om rättvisa och jämställdhet men faktum är att rasismen, självgodheten och den kulturella elitismen försvarar sina förmåner med alla medel. Nu har Kulturrådet lagts ned och det tror jag öppnar nya möjligheter. Rikskonserter har också fått stryka på foten. Nästa att åka är Filminstitutet. Lotta ut medlen istället. Då spar vi administration och pengarna går till verksamhet. Det kan ge helt ny typ av film.