Häromdagen pratade jag med min hustru Ritva om problemet med människor som inte tar ansvar för sina felsteg. Och så sa jag som exempel. "Jag är ledsen för att du känner dig ledsen för att du uppfattat dig kränkt". Eller. "jag ber om ursäkt för att du upplever dig misshandlad". Skavlands som jag uppskattar för hans förmåga att få sina intervjuobjekt att öppna sig fick trots flera försök inte Liza Marklund att tillstå att hon lurat sina läsare. Han påpekade flera gånger för Marklund att hon vilsefört sina läsare med de inledande orden "Detta är en sann historia..." Och trots detta framhärdar Marklund att hon "är ledsen för att läsare känner sig lurade". Hon ber således inte om ursäkt för att hon har lurat sina läsare. Istället för att göra den pudel hon borde göra medverkar hon till att förstärka upplevelsen av en människa som inte klarar av att fullt ut ta ansvar för sitt felsteg. Marklunds försök att klara sig ur situationen tycks vara en ganska vanlig svaghet. Det uppvisar i alla händelser en kvinnas ovilja att tillstå att hon inte bara fört sig själv bakom ljuset utan också skapat förvirring hos dem som respekterar henne som författare. Tragiskt och vackert i all sin sårbarhet.
I Livet från den ljusa sidan förklarar Jack Nicholsons rollfigur Melvin hur han kan skapa rollfigurer som kvinnor kan känna igen sig i. Melvin svarar "Jag tar en man och sedan tar jag bort allt som rör ansvar och så får jag en kvinna". Vi skrattar men vad som är tragiskt är att män uppfattar det som sant. I min värld tar kvinnor ett oerhört praktiskt ansvar men vissa, som Marklund klarar inte av det känslomässiga ansvaret och gör precis som Marklund, ber om ursäkt för att andra "upplever sig svikna, lurade, överkörda eller bedragna", inte för att man har svikit dem.
