20 september fick jag en stark föraning om att Kadaffi skulle avrättas av sitt folk. Jag diskuterade den med några närstående. Bilden var "världens tak" och en snara.
Diskussionen handlade om att han borde ha lämnat Libyen för att om han var kvar och blev infångad skulle nog processen bli kort.
En månad senare den 20 oktober rapporterades hans tillfångatagande och straxt därpå spreds skakiga bilder som ansågs visa upp en döende eller död Kadaffi. Senare mobilinspelningar visar hur han infångas och misshandlas. Man hör rebeller som skriker att han inte får dödas. Men uppenbarligen har en ung exalterade rebell avrättat honom med ett skott i magen. Här får min vision ett klargörande. "Världens tak" betyder till allmänt globalt beskådande. "Snara" betyder klinisk avrättning.
Ett infångande och ett juridiskt förfarande hade sannolikt lett till en utdragen process med en maratontalförsvarande exdiktator och ett möjligt begränsat livstidsstraff. Risken fanns även för en möjlig frigivning pga av sjukdom eller liknande som kunde ha lett till att någon vänligt sinnad diktatur hade fått ta hand om honom och låtit honom bo inom sina gränser.
Infångandet av Kadaffi hade högsta prioritet och uppmaningen var "död eller levande". Således var Kadaffis öde beseglat.
Det är fascinerande hur det kreativa medvetandet kan komma upp med bilder som påminner om drömmens värld att påvisa föraningar och sammanhang med arketypiska bilder.
lördag 29 oktober 2011
fredag 21 oktober 2011
Åklagare Peter Claesons omdömeslöshet orsakar rättshaveri.
Åklagaren Peter Claeson är besviken för att det blev en friande dom för läkaren som han åtalat för att ha bragt ett redan dödssjukt spädbarn om livet. Många andra är besvikna över det bristande omdöme som Peter Claeson uppvisar då han över huvud taget drev detta mål till åtal.
Den enda som inte är besviken över sin förlust är väl advokaten och målsägarbiträdet Peter Althin som ler hela vägen till banken. Ännu ett spektakulärt mål där Althin fått estradörrollen utan ansvar.
Men åklagare Peter Claesson är osäker på om han ändå inte ska driva åtalet till nästa instans och ytterligare belasta samhället med ökade kostnader och ökade lidanden. Med den omdömeslöshet han uppvisar borde han själv ställas inför en prövningsnämnd för olämplighet. Peter Althin fortsätter le åt ytterligare möjligheter till förstärkning av kassan.
Gratulerar både Solna tingsrätt och den åtalade läkaren för en friande dom. Allt annat skulle ha varit en katastrof.
Fakta är att barnet var döende och dess neurologiska skador gav sådana konvulsioner att föräldrarna under sannolikt hysteriska former bad om hjälp. Att föräldrarna sedan skuldbelägger en läkare som inte har ett dugg med barnets dödskamp att göra är minst sagt groteskt. Man skulle kunna kalla det patetiskt om inte föräldrarnas orättmätiga strid för att få reda på vad som hände kostat 3 år av deras eget och av sjukvårdande personals liv. Så onödigt och så illa! Skammen vilar tung över dem som drivit detta.
Den enda som inte är besviken över sin förlust är väl advokaten och målsägarbiträdet Peter Althin som ler hela vägen till banken. Ännu ett spektakulärt mål där Althin fått estradörrollen utan ansvar.
Men åklagare Peter Claesson är osäker på om han ändå inte ska driva åtalet till nästa instans och ytterligare belasta samhället med ökade kostnader och ökade lidanden. Med den omdömeslöshet han uppvisar borde han själv ställas inför en prövningsnämnd för olämplighet. Peter Althin fortsätter le åt ytterligare möjligheter till förstärkning av kassan.
Gratulerar både Solna tingsrätt och den åtalade läkaren för en friande dom. Allt annat skulle ha varit en katastrof.
Fakta är att barnet var döende och dess neurologiska skador gav sådana konvulsioner att föräldrarna under sannolikt hysteriska former bad om hjälp. Att föräldrarna sedan skuldbelägger en läkare som inte har ett dugg med barnets dödskamp att göra är minst sagt groteskt. Man skulle kunna kalla det patetiskt om inte föräldrarnas orättmätiga strid för att få reda på vad som hände kostat 3 år av deras eget och av sjukvårdande personals liv. Så onödigt och så illa! Skammen vilar tung över dem som drivit detta.
lördag 15 oktober 2011
Irshad Manji hos Skavlan
Irshad Manji, född 1968, är en kanadensisk författare och journalist som har gjort sig känd som muslimsk feminist. Hon medverkade 14 oktober 2011 i Skavlan och tog då upp det hyckleri som ofta präglar den sekulära västvärldens förhållande till islam och muslimer. Med fara för sitt eget liv menar hon att islams största problem är muslimerna själva.
Manji refererar Koranens vers "Gud ändrar inte villkoren för ett folk förrän de förändrar sig själva". Det är enligt Manji en uppmaning att arbeta med sig själv och att förändra sig själv. När muslimerna pekar finger åt Israel, USA och västkolonialismen så frågar hon dem vilket av handens fem fingrar som Gud har givit de flesta av oss, vilket av dessa fingrar är du beredd att rikta mot dig själv? Hon frågar bara efter ett. Vilket? Manji anser att den personliga utvecklingen och det fria tänkandet är utmaningen bort från rigid indoktrinering.
Skavlan ställer frågan om att vi när vi diskuterar islam är vi så rädda för att förolämpa eller kränka någon. Vad beror det på? Manji svarar: Rädsla! FEAR är engelskans mest destruktiva fyra bokstävers F-Word. (För den som inte förstod skämtet hänvisar hon således till F-ck).
Rädsla har ett så stort inflytande på hur vi lever våra liv. Liberala muslimer är rädda för att visa öppenhet med sina åsikter. För vi är rädda att högre tongivande muslimer ska kalla oss förrädare. Medan islamhatare kallar oss alla för vilande terrorister. Och progressiva ickemuslimer är rädda för att bli klassade som islamofober, hycklare eller rasister. Bara för att de skulle våga stötta oss som efterlyser mänskliga rättigheter inom Islam.
Det finns så många lager av rädsla att ta sig igenom. Skavlan frågar då. - Hur avgör vi vad som är kränkande? Manji svarar: - Varför ta hänsyn till det? Varför bry sig om du kränker någon?
Och detta är den springande punkten. Jag ser även här i Sverige hur rädd man är för att diskutera frågor som leder till att man kallas rasist, islamofob eller antisemit. Dessa skällsord skulle vi kunna negligera eller vända på och betrakta dem som använder dessa ord för förnekare och antidemokrater.
- "Om man undviker svåra frågor för att inte kränka någon, så innebär det att man kränker allmänhetens intelligens."
Fredrik undrar om vi kan säga vad vi vill och rita vilka teckningar vi vill. Manji svarar: - Givetvis! och det säger jag som troende muslim. Faktum är, och det här får du inte höra så ofta så jag säger det då jag får en chans att formulera det , att många passager i Koranen stöder yttrande- och åsiktsfrihet. Det är förresten skrattretande när andra muslimer säger: att jag bara plockar russinen ur kakan och väljer verser selektivt. - Javisst, jag är ärlig med att jag gör det. Problemet är att du inte erkänner att du också gör selektiva val. Och du är selektiv eftersom du ignorerar de passager som stöder åsikts- och yttrandefrihet.
Sedan passar Manji på att läxa upp Skavlan för att han kategoriserar henne som islamist, feminist och lesbisk. - Det får folk att tänka i vissa banor. Manji säger å andra sidan att Skavlan inte ska vara "försiktig" och rumsren. "Säg det ändå!" Vad spelar det för roll om jag blir förolämpad? Om vi ska ha en uppriktig dialog som leder till riktiga lösningar, kan det aldrig komma ur en oärlig dialog, så är det bättre att du förolämpar mig och ger mig skäl att engagera mig med dig!
På frågan om Manji är religiös svarar hon ja men min bönematta är inte riktad mot Mecka utan mot min bokhylla för den mänskliga skaparkraft som Gud har ingjutit i oss alla. För mig är det skönheten med att vara del av denna majestätiska skapelse. Sedan kritiserar Manji Saudiarabien som enligt henne representerar allt hon menar att Islam inte är. - Varför ska jag vända mig mot Mecka när enligt Islam Gud finns åt vilket håll jag än vänder mig.
Manji tar sedan upp problemet med grupptänkande som härrör ur stamkulturen och hindrar det individuella kritiska tänkandet. Skavlan frågar om det är ett kulturellt, religiöst eller ett samhällsproblem?
Manji betonar att inget samhälle är fritt från grupptänkande. Jag har besökt Sverige så många gångar att jag vet att rädslan som många svenskar, muslimer och ickemuslimer känner inför sådana här frågor, kommer ur grupptänkandet. - Det är den här kollektiva rädslan som leder till undvikande av uppriktiga samtal som möjliggör att ett parti som Sverigedemokraterna får en sådan maktställning. När man undviker frågor av rädsla för hur man ska uppfattas så blir många väljare med legitima frågor besvikna och några dras då mot och lyssnar på de marginaliserade politiker som ställer dessa frågor. Det medför att det marginaliserade blir accepterat och det orsakar att de andra politikerna frånsäger sig ledarskapet. Vi måste först och främst föra en uppriktig dialog, släppa grupptänkande och tänka som en individ.
Manji refererar Koranens vers "Gud ändrar inte villkoren för ett folk förrän de förändrar sig själva". Det är enligt Manji en uppmaning att arbeta med sig själv och att förändra sig själv. När muslimerna pekar finger åt Israel, USA och västkolonialismen så frågar hon dem vilket av handens fem fingrar som Gud har givit de flesta av oss, vilket av dessa fingrar är du beredd att rikta mot dig själv? Hon frågar bara efter ett. Vilket? Manji anser att den personliga utvecklingen och det fria tänkandet är utmaningen bort från rigid indoktrinering.
Skavlan ställer frågan om att vi när vi diskuterar islam är vi så rädda för att förolämpa eller kränka någon. Vad beror det på? Manji svarar: Rädsla! FEAR är engelskans mest destruktiva fyra bokstävers F-Word. (För den som inte förstod skämtet hänvisar hon således till F-ck).
Rädsla har ett så stort inflytande på hur vi lever våra liv. Liberala muslimer är rädda för att visa öppenhet med sina åsikter. För vi är rädda att högre tongivande muslimer ska kalla oss förrädare. Medan islamhatare kallar oss alla för vilande terrorister. Och progressiva ickemuslimer är rädda för att bli klassade som islamofober, hycklare eller rasister. Bara för att de skulle våga stötta oss som efterlyser mänskliga rättigheter inom Islam.
Det finns så många lager av rädsla att ta sig igenom. Skavlan frågar då. - Hur avgör vi vad som är kränkande? Manji svarar: - Varför ta hänsyn till det? Varför bry sig om du kränker någon?
Och detta är den springande punkten. Jag ser även här i Sverige hur rädd man är för att diskutera frågor som leder till att man kallas rasist, islamofob eller antisemit. Dessa skällsord skulle vi kunna negligera eller vända på och betrakta dem som använder dessa ord för förnekare och antidemokrater.
- "Om man undviker svåra frågor för att inte kränka någon, så innebär det att man kränker allmänhetens intelligens."
Fredrik undrar om vi kan säga vad vi vill och rita vilka teckningar vi vill. Manji svarar: - Givetvis! och det säger jag som troende muslim. Faktum är, och det här får du inte höra så ofta så jag säger det då jag får en chans att formulera det , att många passager i Koranen stöder yttrande- och åsiktsfrihet. Det är förresten skrattretande när andra muslimer säger: att jag bara plockar russinen ur kakan och väljer verser selektivt. - Javisst, jag är ärlig med att jag gör det. Problemet är att du inte erkänner att du också gör selektiva val. Och du är selektiv eftersom du ignorerar de passager som stöder åsikts- och yttrandefrihet.
Sedan passar Manji på att läxa upp Skavlan för att han kategoriserar henne som islamist, feminist och lesbisk. - Det får folk att tänka i vissa banor. Manji säger å andra sidan att Skavlan inte ska vara "försiktig" och rumsren. "Säg det ändå!" Vad spelar det för roll om jag blir förolämpad? Om vi ska ha en uppriktig dialog som leder till riktiga lösningar, kan det aldrig komma ur en oärlig dialog, så är det bättre att du förolämpar mig och ger mig skäl att engagera mig med dig!
På frågan om Manji är religiös svarar hon ja men min bönematta är inte riktad mot Mecka utan mot min bokhylla för den mänskliga skaparkraft som Gud har ingjutit i oss alla. För mig är det skönheten med att vara del av denna majestätiska skapelse. Sedan kritiserar Manji Saudiarabien som enligt henne representerar allt hon menar att Islam inte är. - Varför ska jag vända mig mot Mecka när enligt Islam Gud finns åt vilket håll jag än vänder mig.
Manji tar sedan upp problemet med grupptänkande som härrör ur stamkulturen och hindrar det individuella kritiska tänkandet. Skavlan frågar om det är ett kulturellt, religiöst eller ett samhällsproblem?
Manji betonar att inget samhälle är fritt från grupptänkande. Jag har besökt Sverige så många gångar att jag vet att rädslan som många svenskar, muslimer och ickemuslimer känner inför sådana här frågor, kommer ur grupptänkandet. - Det är den här kollektiva rädslan som leder till undvikande av uppriktiga samtal som möjliggör att ett parti som Sverigedemokraterna får en sådan maktställning. När man undviker frågor av rädsla för hur man ska uppfattas så blir många väljare med legitima frågor besvikna och några dras då mot och lyssnar på de marginaliserade politiker som ställer dessa frågor. Det medför att det marginaliserade blir accepterat och det orsakar att de andra politikerna frånsäger sig ledarskapet. Vi måste först och främst föra en uppriktig dialog, släppa grupptänkande och tänka som en individ.
Empirisk forskning ger nobelpriset i ekonomi
Christopher Sims och Thomas Sargent. Foto: Lehtikuva/AFP
Thomas J. Sargent och Christopher A. Sims är årets mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Båda är amerikanska medborgare och 68 år gamla.
Thomas J. Sargent och Christopher A. Sims är årets mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Båda är amerikanska medborgare och 68 år gamla.
De får priset "för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin".
Om detta har det varit märkligt tyst i Sverige.
Det märkliga i sammanhanget är också att Sveriges Radio rapporterat att de fått priset för sina "mätbara metoder". Ja sannolikt är det så att redaktionen har fått skrämselhicka när en forskningsmetod fokuserar på förväntningar och som tillämpar erfarenhet (empiri) och inte strikta mätmetoder, vinner ett så prestigefullt pris.
Vetenskap och Folkbildning diskuterade redan 2010 nationalekonomi och många inlägg på forumet ansåg att det inte är vetenskap. Nu tycks man ha tystnat. Men ändå går således nyhetsredaktionen på SR ut med felaktig information som om det skulle röra sådan vetenskap som endast Vetenskap och Folkbildning accepterar. I andra sändningar har man rapporterat annorlunda (Ekot) (P4) och korrigerat felet och det är nu omöjligt att på google finna de tidigare felaktiga utsändningarna.
torsdag 13 oktober 2011
"Give up tomorrow" en film om kvalificerad rättsröta
Dokumentärfilmen om tonåringen Paco Larranaga och hans sju medåtalade unga män som 1999 dömdes till två livstidsstraff och sedan till döden för mord på de två systrarna Jacqueline och Marijoy Chiong 16 Juli, 1997, i Cebu City på Filippinerna visades i SVT 11 oktober.
Historien är ett exempel på ett rättshaveri som i all sin trista allmängiltighet ändå blir väldigt upprörande. Dessa uppenbarligen oskyldigt dömda män har suttit fängslade i 14 år under vidriga omständigheter. Omöjligheten att erkänna det juridiska misstaget visar på en filippinsk myndighet där prestige och korruption har omintetgjort rättssamhället.
Historien har upprört och väckt ett engagemang hos de flesta internationella organisationer som verkar för humanism och rättvisa. Till och med FN har lagt sig i processen och klargjort rättsrötans uppenbara brister och fel. Pojkarna var bevisligen i sin skola 50 mil bort i en ö-värld som hade krävt en privatflygning fram och tillbaka inom loppet av ett par timmar för att kunna genomföra det de åtalats för. Inga sådana flygningar finns dock rapporterade. Man fann Marijoys våldtagna och döda kropp den 20 Juli men hennes syster är fortsatt försvunnen. Man har inga vapen, vet inte vad som har hänt henne och kan inte ens fastställa att hon är död. I denna soppa lyckas åtalaren gräva fram en kriminellt belastad narkoman Davidson Valiente Rusia som kronvittne och som uppenbart sedan har mutats av Mamma Chiong. Denne Rusia har även torterats av polisen. Rusias kropp uppvisade tydliga tecken från brännsår och slag. Han förmåddes genom hot om att bli dödad att tillstå sin närvaro vid mordet och pekade ut de 8 åtalade.
Historien om domaren är värld sin egen berättelse. En uppenbart korrumperade och katastrofal karaktär som åsidosatte alla juridikens spelregler och gjorde sig till självutnämnd Gud för att efter spektaklets tragiska konsekvenser ha tagit livet av sig. Ja han kunde väl inte leva med sig själv längre. Det är det enda avvikande i denna annars så självförnekande värld.
Till och med spanska kungen har vädjat för Pacos liv, eftersom han är son till en spanjor. Till slut lyckade spanska premiärministern i ett möte med den filippinska presidenten utverka att Paco ska avtjäna sitt straff i ett spanskt fängelse med löfte om snar villkorlig frigivning. Kruxet är att Paco först måste erkänna sitt brott även inför en spansk domare för att få bli fri och det vägrar Paco göra. Hellre dör han än att erkänna något han inte gjort. Och där sitter Paco nu sedan snart två år i ett spansk fängelse utan kontakt med sina närmaste eller sina vänner. Han gick från pest till kolera. Och skammen faller djup inte bara över Filipinerna utan även över Spanien.
Historien är ett exempel på ett rättshaveri som i all sin trista allmängiltighet ändå blir väldigt upprörande. Dessa uppenbarligen oskyldigt dömda män har suttit fängslade i 14 år under vidriga omständigheter. Omöjligheten att erkänna det juridiska misstaget visar på en filippinsk myndighet där prestige och korruption har omintetgjort rättssamhället.
Historien har upprört och väckt ett engagemang hos de flesta internationella organisationer som verkar för humanism och rättvisa. Till och med FN har lagt sig i processen och klargjort rättsrötans uppenbara brister och fel. Pojkarna var bevisligen i sin skola 50 mil bort i en ö-värld som hade krävt en privatflygning fram och tillbaka inom loppet av ett par timmar för att kunna genomföra det de åtalats för. Inga sådana flygningar finns dock rapporterade. Man fann Marijoys våldtagna och döda kropp den 20 Juli men hennes syster är fortsatt försvunnen. Man har inga vapen, vet inte vad som har hänt henne och kan inte ens fastställa att hon är död. I denna soppa lyckas åtalaren gräva fram en kriminellt belastad narkoman Davidson Valiente Rusia som kronvittne och som uppenbart sedan har mutats av Mamma Chiong. Denne Rusia har även torterats av polisen. Rusias kropp uppvisade tydliga tecken från brännsår och slag. Han förmåddes genom hot om att bli dödad att tillstå sin närvaro vid mordet och pekade ut de 8 åtalade.
Historien om domaren är värld sin egen berättelse. En uppenbart korrumperade och katastrofal karaktär som åsidosatte alla juridikens spelregler och gjorde sig till självutnämnd Gud för att efter spektaklets tragiska konsekvenser ha tagit livet av sig. Ja han kunde väl inte leva med sig själv längre. Det är det enda avvikande i denna annars så självförnekande värld.
Till och med spanska kungen har vädjat för Pacos liv, eftersom han är son till en spanjor. Till slut lyckade spanska premiärministern i ett möte med den filippinska presidenten utverka att Paco ska avtjäna sitt straff i ett spanskt fängelse med löfte om snar villkorlig frigivning. Kruxet är att Paco först måste erkänna sitt brott även inför en spansk domare för att få bli fri och det vägrar Paco göra. Hellre dör han än att erkänna något han inte gjort. Och där sitter Paco nu sedan snart två år i ett spansk fängelse utan kontakt med sina närmaste eller sina vänner. Han gick från pest till kolera. Och skammen faller djup inte bara över Filipinerna utan även över Spanien.
onsdag 12 oktober 2011
There is no I in TEAM
Ibrahimovic var avstängd i den avgörande slutspelsmatchen mot Holland (Råsunda 11 okt 2011) som blev en svensk klassiker och seger med 3-2. Att svenska landslaget nu blommande upp och släppte fram många enskilda prestationer i en kollektiv insats möjliggjordes sannolikt av att Individualisten med stor I inte fanns med.
Missförstå mig inte Zlatan är en fotbollsartist av högsta internationella klass men han kan aldrig bli världen bästa fotbollspelare såvida det inte sker en radikal personlighetsförändring. Skälet är att hans Ego är större än laget. Och detta Ego är i grunden kritisk till alla medspelare som inte lever upp till hans krav. Under sådana förhållande får det en menlig effekt på prestationsförmågan inte bara på medspelarna utan även på Zlatan. Samtidigt är det nästintill en ära att få spela samman med Zlatan.
Denna motsägelsefulla psykologi får till effekt att medspelare litar för mycket på att stjärnan ska avgöra och kliver inte fram till 100%. Då finns ju dessutom risken att man misslyckas och får känna på Zlatans onda öga och kritiska gnäll.
Att Zlatan skulle vara för stor för Sverige är också tveksamt, han var ju för stor för Barcelona, världen bästa klubblag.
Kanske är Zlatan för stor för sig själv och det måste vara mycket tärande. Frustrationen tar bort motivationen och det får Zlatan att säga att han ganska snart kommer att sluta. Några tolkar det som att han vill bort från Milan och hoppas på ett lockande erbjudande från annat håll. Nej jag tror faktiskt att Zlatan har tröttnat. Kanske på sig själv. Det är svårt att ändra sig och jag tror att han försöker. Kanske finns det en möjlighet om han kan komma bort från överkraven och återvänder till killen som hade kul. Med den nya mogna insikten om att medspelarna gör laget kan han då bli en inspirerande och enbart positiv vägledare. Tänk om en sådan utveckling kunde ske. Vilken möjlighet för Zlatan och fotbollen det skulle kunna bli.
Missförstå mig inte Zlatan är en fotbollsartist av högsta internationella klass men han kan aldrig bli världen bästa fotbollspelare såvida det inte sker en radikal personlighetsförändring. Skälet är att hans Ego är större än laget. Och detta Ego är i grunden kritisk till alla medspelare som inte lever upp till hans krav. Under sådana förhållande får det en menlig effekt på prestationsförmågan inte bara på medspelarna utan även på Zlatan. Samtidigt är det nästintill en ära att få spela samman med Zlatan.
Denna motsägelsefulla psykologi får till effekt att medspelare litar för mycket på att stjärnan ska avgöra och kliver inte fram till 100%. Då finns ju dessutom risken att man misslyckas och får känna på Zlatans onda öga och kritiska gnäll.
Att Zlatan skulle vara för stor för Sverige är också tveksamt, han var ju för stor för Barcelona, världen bästa klubblag.
Kanske är Zlatan för stor för sig själv och det måste vara mycket tärande. Frustrationen tar bort motivationen och det får Zlatan att säga att han ganska snart kommer att sluta. Några tolkar det som att han vill bort från Milan och hoppas på ett lockande erbjudande från annat håll. Nej jag tror faktiskt att Zlatan har tröttnat. Kanske på sig själv. Det är svårt att ändra sig och jag tror att han försöker. Kanske finns det en möjlighet om han kan komma bort från överkraven och återvänder till killen som hade kul. Med den nya mogna insikten om att medspelarna gör laget kan han då bli en inspirerande och enbart positiv vägledare. Tänk om en sådan utveckling kunde ske. Vilken möjlighet för Zlatan och fotbollen det skulle kunna bli.
måndag 3 oktober 2011
Farväl Tumba min största idol
Det är vintern 1960/61 och platsen är Hovet i Stockholm som fortfarande är en öppen isrink utan tak. Jag sitter på östra läktaren med toppluva i Djurgårdens röd-blå-gula färg och en halsduk i samma färg virad flera gånger om halsen.
Det är kallt och ett lätt snöfall lägger sig på axlarna på åskådarna framför mig. Lite längre ned står några Aikare. Jodå vi var på den tiden samlade på samma sida. Östra stå var läktaren för dem som inte hade råd med sittplatser. Och visst blev det ibland några snöbollar som susade iväg men aldrig så att det blev något krig. Snarare var det en slags glad käbbelstämning om man hamnade bredvid en som höll på motståndarna.
Så kommer Sven Tumba Johanssons kedja in på isen. Det är tekning i Djurgårdens försvarszon. Tumba vinner tekningen som går till en back. Och Tumba tar sats. Suset stiger. Han rundar egen kasse och får pucken på bladet. Ljudet från åskådarnas förväntningar överröstar nu vinden. Han dribblar av en motståndarforward, lurar deras center med en kroppsfint och lägger pucken förargligt mellan hans skridsko och klubblad.
Två backar vet inte hur de ska stoppa denna målmaskin. Tumba går helt enkelt emellan dem och lägger pucken med en backhand upp i krysset. Åskådarjublet som stiger ur tusentals strupar blir till ett glädjevrål. Han gjorde det igen!
För tredje gången vinnar Tumba skytteligan detta år och för återigen Djurgården till SM-guld.
Året därpå var han ledargestalt bakom Sveriges VM-guld i Colorado men starkast är ändå känslan där på Östra stå. Där samlades vi djurgårdare och firade våra hjältar.
1963 blev Hovet en ishall med tak och stämningen från åren med uterinken försvann.
Då 1961 var jag 12 år och kunde köpa en biljett för insamlade tomflaskor. Jag såg varje hemmamatch. Efter att Hovet blev hall kostade biljetten så mycket att man bara hade råd någon gång under säsong.
Tumba försvann också ett tag men kom tillbaka med ett nytt tröjnummer 17. Men vi som såg honom med tröja nr 5 för oss var han alltid störst och kommer så att förbli.
Börje Peratt
Det är kallt och ett lätt snöfall lägger sig på axlarna på åskådarna framför mig. Lite längre ned står några Aikare. Jodå vi var på den tiden samlade på samma sida. Östra stå var läktaren för dem som inte hade råd med sittplatser. Och visst blev det ibland några snöbollar som susade iväg men aldrig så att det blev något krig. Snarare var det en slags glad käbbelstämning om man hamnade bredvid en som höll på motståndarna.
Så kommer Sven Tumba Johanssons kedja in på isen. Det är tekning i Djurgårdens försvarszon. Tumba vinner tekningen som går till en back. Och Tumba tar sats. Suset stiger. Han rundar egen kasse och får pucken på bladet. Ljudet från åskådarnas förväntningar överröstar nu vinden. Han dribblar av en motståndarforward, lurar deras center med en kroppsfint och lägger pucken förargligt mellan hans skridsko och klubblad.
Två backar vet inte hur de ska stoppa denna målmaskin. Tumba går helt enkelt emellan dem och lägger pucken med en backhand upp i krysset. Åskådarjublet som stiger ur tusentals strupar blir till ett glädjevrål. Han gjorde det igen!
För tredje gången vinnar Tumba skytteligan detta år och för återigen Djurgården till SM-guld.
Året därpå var han ledargestalt bakom Sveriges VM-guld i Colorado men starkast är ändå känslan där på Östra stå. Där samlades vi djurgårdare och firade våra hjältar.
1963 blev Hovet en ishall med tak och stämningen från åren med uterinken försvann.
Då 1961 var jag 12 år och kunde köpa en biljett för insamlade tomflaskor. Jag såg varje hemmamatch. Efter att Hovet blev hall kostade biljetten så mycket att man bara hade råd någon gång under säsong.
Tumba försvann också ett tag men kom tillbaka med ett nytt tröjnummer 17. Men vi som såg honom med tröja nr 5 för oss var han alltid störst och kommer så att förbli.
Börje Peratt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)