lördag 21 maj 2011

Att förstå von Trier

Får man uttrycka sig hur som helst om vad som helst? Triers touretteliknande syndrom att skämta fritt påminner om Dadaismen, en konstform i början av förra seklet och som var en direkt protest mot de kulturer som kunde orsaka 1:a världskriget. Krigets fysiska destruktivitet fick i dada sin motsvarighet i en kulturell destruktivitet.

Trier sade inför en häpnad Cannespublik att :- "Jag förstår till viss del Hitler, jag kan sympatisera med honom lite grand, ja, inte med andra världskriget förstås, men jag gillar Albert Speer, en ”bad guy” men med viss talang. Men jag har inget emot judar, även om jag inte tycker om Israels politik. Hur ska jag nu ta mig ur det här?"

Ja Cannes sparkade ut honom. Och på sätt och vis är det en framgång för Triers konst och person. Han vill utmana till dess yttersta gräns. Han vill som ett litet barn pröva det omedelbara och okonstlade. Först då får han en reaktion som berör.

Något senare då Trier kommit till insikt om reaktionen skickade han en offentlig ursäkt: – "Om det jag sa på presskonferensen i morse sårade någon så ber jag om ursäkt... jag är inte antisemit och har heller inga andra rasistiska fördomar, och jag är inte nazist”.

Även om Trier straxt innan sagt att - "Jag tror det finns en liten nazist inom var och en av oss".
Dessa ord vittnar om en slags insikt om människans psyke som Cannes och sannolikt inte heller världen är mogen att förstå. Eller i varje fall inte kommer att acceptera.

En regissör av Triers dignitet vill pröva varje skrymsle och vrå. Och när han säger "jag förstår" och "kan till viss del sympatisera" så är det utifrån den personens förutsättningar. Precis som att jag utifrån ett psykologiskt perspektiv kan förstå Bin Ladins agerande och utifrån vilka premisser han valde att göra det han gjorde. Dock skulle jag aldrig det minsta kunna sympatisera med någon av dem. Därtill är jag för bestämd om rätt och fel. Men jag kan sympatisera med von Trier även om han trampar lite fel. Gör vi inte alla det ibland?